Av Signe Bennike
Ja, exakt hur gör man bäst?
Det är definitivt en riktigt bra fråga. I vardagen i Danmark, innan allt om ett liv i Alperna kom på plats, njöt vi verkligen av morföräldrar som kunde hämta Noah från barnkammaren ungefär en gång i veckan. Mormor bor bara små 20 min från oss och det underlättade det hela mycket om en arbetsdag drog ut på tiden eller om vi båda hade sena raster.
Det är ingen hemlighet att jag stod väldigt mycket med Noah själv, många kvällar från att Noah föddes och tills vi åkte till La Rosiere i november 2019.
Innan vi åkte till La Rosiere arbetade Jacob som kock Restaurang Jægerhuset där han oftast bara hade 2-3 kvällar i veckan hemma.
Det blev allt för snabbt ett hamsterhjul för oss. Detta trots att vi under några år innan vi blev föräldrar varit egenföretagare på heltid och verkligen trivts med att kunna disponera sin egen tid. Plötsligt kunde vi inte göra det längre och jag tycker att det var riktigt jobbigt.
När vi senare pratade om hur livet i vårt "karusell" eller hamsterhjul om man så vill har varit för oss, ja då har det bara varit en ögonöppnare, för det vi alltid har pratat om; Hur skulle livet i Alperna se ut?
Vi har ännu inte provat mer än bara 4-5 månader i Alperna, långt borta från familj och vänner – men den perioden kan vi enkelt beskriva och berätta mer om.
Innan vi reste till La Rosiere hade vi kontaktat kommunen och fått godkännande att Noah kunde börja i en fransk plantskola pr. 1/12 och det var bara helt perfekt. Men... Bara två dagar efter ankomsten till La Rosiere och alltså bara 4 dagar innan Noah egentligen skulle ha börjat fick vi vad jag tycker var årets sämsta post... .. Noahs plats var fortfarande inte godkänd.
Jag bröt ihop, totalt. För hur sköter man bara två hotell, med nästan tjugo anställda, varav ett hotell är HELT NYTT med NYTT koncept och ALLT, samtidigt som man måste ha sin 2,5-årige son i släptåg på heltid.
Jag älskar Noah över allt annat, men han är en pojke som är väldigt mycket sin fars son, vilket innebär att han alltid måste vara i full gång. 😉
Jag hade redan enormt svårt att vara mammaledig på heltid och plugga samt skriva min kandidatexamen samtidigt som jag hade Noah på armen. Det gör mig inte till "dagens mamma" (ja, ursäkta alla fördomar), där man går hem ett år och njuter av det hela. Nej, tvärtom. Jag kunde bara ha nöjt mig med några månaders mammaledighet.
När Noah började på barnkammaren vid 7,5 månaders ålder var det fantastiskt! Jag tyckte om det! Det var som att ett nytt kapitel startade och vi kunde bilda familj direkt. Hatten av för mammorna som kan gå hem med sina barn på heltid. Det är verkligen inte jag. Och det är inte jag heller när vi är i Alperna...
Ja varför gör du det då, tänker du kanske?
Ja, det ska jag berätta för dig.
Det är annorlunda. Helt annorlunda.
I alperna lever man inte ett liv där väckarklockan ringer 06.00 varje morgon, för att hela huset ska gå upp, ha en morgon tillsammans, lyckas släppa av barnet i dagis senast 07.25, för att få att jobba och träffas kl. 08.00. Sedan jobbar du åtta timmar, har ledigt kl. 16.00 och kan nå tillbaka tidigast 16.30 för att hämta. Sen ska man hem, klockan är minst 16.45, man ska laga middag, ha kul med barnet, tvätta kläder, städa efter en kanske lite för hektisk morgon. Kanske ha barnet i duschen och jaha, då var det bara den där träningen man verkligen också ville uppnå för, annars blir den där mammakroppen aldrig redo att baka ett barn till.
Och så går dagarna. Om och om igen och igen och igen …… På helgerna, som vi för övrigt nästan bara hade tillsammans som familj, var tredje helg, orkar man inte träffa varken vänner eller familj, för nu hade vi äntligen en dag utan planer , bara vi tre. Men så är det familjefödelsedagar, fester, bröllop, företag i eget företag.. och bla bla bla.
Tiden går och i slutändan måste det bara hända något nytt för att vardagen ska hänga ihop, utan att det är vad utvecklingsstörda hamsterhjul måste gå om och om igen.
Tillbaka till spåret, då kommer "jaha hur får vi familjelivet att hänga ihop långt borta från familj och vänner" .. Vi gör det ganska enkelt.
Integrerar Noah i i stort sett allt vi gör.
Den biologiska familjen som vi har hemma i Danmark är guld värd. De besöker oss så ofta de kan. Noah facetterar och känner igen alla familjemedlemmar. Men... Hans familj i Alperna. Det är familjen Skinetworks. Det är laget. Vårt kompletta team av HP (hotellpersonal), kökspersonal och guider. De unga vi formar som en stor familj för dem och inte minst oss, månaderna vi är tillsammans.
För det är vad vi blir. En familj.
Det låter konstigt, men det är vad vi håller på att bli och vi skulle inte vara borta från det alls.
Jag hoppas att det här inlägget inte fick för många människor på tårna, men jag kom ut med mina ord.
Livet är för kort för att inte bara leva det fullt ut.
Gör med livet det DU känner för.
Vi känner att det ska leva i Alperna så länge VI känner för det.
Tack för att du läser.